Det var en vecka efter olyckan, och Harry och jag satt i en taxi på väg till hem. Det var härligt att han fick komma hem igen. Men han hade ett tunnt bandage runt den brytna armen. Han hade inte pratat så mycket om själva olyckan, och jag förstod att han inte ville göra det. Harry hade lagt sig ner och huvudet låg i mitt knä. Det var ganska långt från sjukhuset och hem så han hade nästan somnat. Jag älskade att hålla på med hans hår.

När vi var framme så väckte jag honom försiktigt.

- Harry, we're home, viskade jag.

Han mumlade med sin mörka morgonröst men sedan satte han sig försiktigt upp.

- Oh god, have I slept? sa han.

Jag fnissade lite, tog honom i handen och gick ut ur bilen. Han tittade på mig och log sitt underbara leende. Vi gick in i vårat hus och hängde av oss väskorna.

- Babe? sa Harry.

- What?

- I just wanna thank you.

- For what?

- Because I can stay here with you. And, thank you for taking me for who I am, not Harry Styles from One Direction. I love you, you mean everything to me, Al.

Jag blev tårögd och kramade honom.

- It's so cool to be able to say "our home" too, sa han.

- I know, sa jag och log.

Medans Harry låg på sjukhuset så hade jag möblerat klart i det nymålade sovrummet. En stor, vit himmelsäng stod i mitten av rummet. Två nattduksbord stod på siderna och det var ett stort fönster med vita gardiner på väggen. Massor med vackra detaljer fanns i rummet. Dörren in till min walk in closet hade jag målat vit. Där hade jag också gjort fint. Harrys kläder som hade legat i hans resväska låg nu vikta i en alldeles egen hylla i min (vår) walk in closet.

Jag flätade in mina fingrar i hans och drog honom med till sovrummet.

- Oh my God, have you done all this? You should get a price babe! sa han överraskat.

Jag skrattade och kramade honom, sedan drog jag han med mig in till våran walk in closet. Han hade inte sett den förut.

- No peeking! Jag hållde mina händer för hans ögon, och han skrattade. Sedan släppte jag händerna för hans ögon och han blev tyst.

Han gick tyst runt och kollade på hans ihopvikta kläder. Sekunderna gick men han sa fortfarande ingenting. Han log inte ens.

- What is it? sa jag oroligt.

Utan att säga något så gick han fram till mig och andades in tungt. Jag kände hans stora, betryggande händer runt min midja.

- Close you're eyes, sa han.

Jag gjorde som han sa.

- No peeking! sa han, precis som jag sagt.

Jag kände hans kalla, perfekta läppar snudda vid mina, och jag besvarade kyssen intensivt.

- I love you, mumlade Harry.

- Love you too, viskade jag.

Klockan närmade sig 8. Vi hade ätit middag redan, så vi satte oss i soffan och satte på en film. Hela kvällen satt vi där och bara mös.

- Babe, I have an interview with the boys tomorrow, quite early. Do you wanna come with me? frågade Harry.

Jag hade nästan glömt bort hur kända de var. Fansen visste om mig, men de hade aldrig fått veta mer än att jag var deras bästa vän och det hade dem accepterat. Men hur skulle dem reagera på att Harry och jag var tillsammans och bodde ihop?

- Sure, what time?

- I think it was around the 10. Lou will pick me up at 9. Will you come with me?

- Can I?

Jag hade aldrig följt med killarna på någon intervju förut. Jag hade inte ens suttit i publiken på någon intervju.

- Of course you can, sa Harry och kysste mig på pannan.

- Then maby we should get some sleep, sa jag.

- Yeah.

Jag skuttade iväg in till vår walk in closet och tog av mig min sommarklänning.

- What are you doing? Harrys röst hördes från vardagsrummet.

- Just getting ready for sleep! ropade jag tillbaka.

Jag tänkte ett tag, sedan vände jag mig om mot Harrys hylla. Jag hade alltid gillat Harrys Ramones   t-shirt, och jag hade alltid velat ha den på mig. Så nu var jag bara tvungen. Precis när jag dragit på mig tröjan så kom han in. Han tittade på mig och log. Sedan gick han fram och kramade kärleksfullt om mig.

- Can you help me off with the shirt? frågade han plötsligt.

Jag skrattade.

- It's not funny, my arm hurts when i try, sa han allvarligt. Men hans underbara léendet kunde inte hålla sig borta.

- If you say so, fnissade jag.

Jag drog försiktigt av honom tröjan, och fram kom hans perfekta kropp.

Jag lutade mig fram och kysste honom på bröstet. Sedan gick jag iväg till badrummet. Jag gjorde en inbakad fläta i håret och sedan tog jag bort sminket. Klockan var runt midnatt och jag var ovanligt trött. Jag gick ut ur badrummet och in i sovrummet. Det var släckt där inne och Harry låg i sängen.

- Harry, are you sleeping? viskade jag.

- Yeah, mumlade han.

Jag fnissade. Det var våran första natt tillsammans i huset och jag var nervös. Jag kröp in under täcket.

- You know, I did'nt thought that you ever would notice how much I love you, sa jag.

Han vände sig mot mig.

- I did'nt.

- What?

- You told me, remember? han log.

- No, I told you to love me.

- That's the same, mumlade han och makade sig närmare mig.

Han tog min hand med armen som var i bandage och andra armen placerade han runt mig.

Det var första gången på länge som jag känt mig så skyddad.

Det var en vecka efter olyckan, och Harry och jag satt i en taxi på väg till hem. Det var härligt att han fick komma hem igen. Men han hade ett tunnt bandage runt den brytna armen. Han hade inte pratat så mycket om själva olyckan, och jag förstod att han inte ville göra det. Harry hade lagt sig ner och huvudet låg i mitt knä. Det var ganska långt från sjukhuset och hem så han hade nästan somnat. Jag älskade att hålla på med hans hår.

När vi var framme så väckte jag honom försiktigt.

- Harry, we're home, viskade jag.

Han mumlade med sin mörka morgonröst men sedan satte han sig försiktigt upp.

- Oh god, have I slept? sa han.

Jag fnissade lite, tog honom i handen och gick ut ur bilen. Han tittade på mig och log sitt underbara leende. Vi gick in i vårat hus och hängde av oss väskorna.

- Babe? sa Harry.

- What?

- I just wanna thank you.

- For what?

- Because I can stay here with you. And, thank you for taking me for who I am, not Harry Styles from One Direction. I love you, you mean everything to me, Al.

Jag blev tårögd och kramade honom.

- It's so cool to be able to say "our home" too, sa han.

- I know, sa jag och log.

Medans Harry låg på sjukhuset så hade jag möblerat klart i det nymålade sovrummet. En stor, vit himmelsäng stod i mitten av rummet. Två nattduksbord stod på siderna och det var ett stort fönster med vita gardiner på väggen. Massor med vackra detaljer fanns i rummet. Dörren in till min walk in closet hade jag målat vit. Där hade jag också gjort fint. Harrys kläder som hade legat i hans resväska låg nu vikta i en alldeles egen hylla i min (vår) walk in closet.

Jag flätade in mina fingrar i hans och drog honom med till sovrummet.

- Oh my God, have you done all this? You should get a price babe! sa han överraskat.

Jag skrattade och kramade honom, sedan drog jag han med mig in till våran walk in closet. Han hade inte sett den förut.

- No peeking! Jag hållde mina händer för hans ögon, och han skrattade. Sedan släppte jag händerna för hans ögon och han blev tyst.

Han gick tyst runt och kollade på hans ihopvikta kläder. Sekunderna gick men han sa fortfarande ingenting. Han log inte ens.

- What is it? sa jag oroligt.

Utan att säga något så gick han fram till mig och andades in tungt. Jag kände hans stora, betryggande händer runt min midja.

- Close you're eyes, sa han.

Jag gjorde som han sa.

- No peeking! sa han, precis som jag sagt.

Jag kände hans kalla, perfekta läppar snudda vid mina, och jag besvarade kyssen intensivt.

- I love you, mumlade Harry.

- Love you too, viskade jag.

Klockan närmade sig 8. Vi hade ätit middag redan, så vi satte oss i soffan och satte på en film. Hela kvällen satt vi där och bara mös.

- Babe, I have an interview with the boys tomorrow, quite early. Do you wanna come with me? frågade Harry.

Jag hade nästan glömt bort hur kända de var. Fansen visste om mig, men de hade aldrig fått veta mer än att jag var deras bästa vän och det hade dem accepterat. Men hur skulle dem reagera på att Harry och jag var tillsammans och bodde ihop?

- Sure, what time?

- I think it was around the 10. Lou will pick me up at 9. Will you come with me?

- Can I?

Jag hade aldrig följt med killarna på någon intervju förut. Jag hade inte ens suttit i publiken på någon intervju.

- Of course you can, sa Harry och kysste mig på pannan.

- Then maby we should get some sleep, sa jag.

- Yeah.

Jag skuttade iväg in till vår walk in closet och tog av mig min sommarklänning.

- What are you doing? Harrys röst hördes från vardagsrummet.

- Just getting ready for sleep! ropade jag tillbaka.

Jag tänkte ett tag, sedan vände jag mig om mot Harrys hylla. Jag hade alltid gillat Harrys Ramones   t-shirt, och jag hade alltid velat ha den på mig. Så nu var jag bara tvungen. Precis när jag dragit på mig tröjan så kom han in. Han tittade på mig och log. Sedan gick han fram och kramade kärleksfullt om mig.

- Can you help me off with the shirt? frågade han plötsligt.

Jag skrattade.

- It's not funny, my arm hurts when i try, sa han allvarligt. Men hans underbara léendet kunde inte hålla sig borta.

- If you say so, fnissade jag.

Jag drog försiktigt av honom tröjan, och fram kom hans perfekta kropp.

Jag lutade mig fram och kysste honom på bröstet. Sedan gick jag iväg till badrummet. Jag gjorde en inbakad fläta i håret och sedan tog jag bort sminket. Klockan var runt midnatt och jag var ovanligt trött. Jag gick ut ur badrummet och in i sovrummet. Det var släckt där inne och Harry låg i sängen.

- Harry, are you sleeping? viskade jag.

- Yeah, mumlade han.

Jag fnissade. Det var våran första natt tillsammans i huset och jag var nervös. Jag kröp in under täcket.

- You know, I did'nt thought that you ever would notice how much I love you, sa jag.

Han vände sig mot mig.

- I did'nt.

- What?

- You told me, remember? han log.

- No, I told you to love me.

- That's the same, mumlade han och makade sig närmare mig.

Han tog min hand med armen som var i bandage och andra armen placerade han runt mig.

Det var första gången på länge som jag känt mig så skyddad.

---